onsdag 30 juni 2010

Barn och Vuxna

Samhället förändrades. En ny ordning, med nya institutioner, nya praktiker, nya möjligheter och hinder. Och samtidigt ett nyss system för rättfärdigande, en ny diskurs. Allt detta kring sekelskiftet 1900, med arbetarrörelse, demokratisering och framväxten av expertsamhället.

Detta moderna samhälle befolkas av människor med en ny essens. Det är människor födda - kanske inte lika, men dock på samma plats, en punkt varifrån alla måste röra sig mot sin vuxna position i samhället.

Detta är nytt.

Fördelningen av människor måste skapas, i sin helhet, människorna måste ledas ut, åt olika håll, förmås att förflytta sig tillräckligt långt. Och svårigheten ligger i att varje rörelse måste förklaras.

Det finns två typer av förklaringar: en inre, som hänför sig till individens essens, dess "begåvning". Detta är den viktiga. Den andra förklaringen ligger på ytan och handlar om vad man kan, ens färdighet. Begåvningen bestämmer hastighet och sträcka. Färdigheten är ett fritt val och bestämmer riktning; vad man väljer att bli. Essensen måste blottläggas. Den måste fås att visas sig i rörelse eller brist på rörelse.

Denna människa är en ny skapelse - detta att alla är sådana, alla bär på denna kvantifierbara essens.

Jag menar att Barnet är ett korrelat till denna människa, att det är en motsvarande samtidig skapelse. Barndomen är den tid då människan rör sig in i samhället. Rörelsen är Barnets Utveckling.

Detta Barn förklarar en helt ny typ av praktiker, inte gjorda för människor, utan för Barn.

Det är runt barnet den metafysik växer fram som jag vill undersöka. Det spännande händer i mötet mellan Matematiken och Barnet. Där formas riterna.

Ritualen skall samtidigt leda och förklara. Forma kroppar och forma det sociala imaginära (Castoriadis). Skolan reproducerar en myt, ett system för rättfärdigande (Boltanski och Thevenot).

Detta Barn tar form under den tid jag studerar, efter 1880 fram till 1960-talet då det mesta finns på plats.

Här finns historiska problem och frågor. För materialet, både praktiker och idéer, berättelser, är äldre. Man känner igen Pestalozzi och Fröbel i 1900-talet nyheter. Vilken roll spelar detta?

Skolan skapar Barnet. I skolan iscensätts ett blottläggande av en på förhand given begåvning. I skolan iscensätts kompetens, med rekvisita hämtad från alla samhällssfärer: från vetenskapen, vardagen och arbetet. Problem konstrueras och löses. Den ena lämpar sig för det mekaniska repetitiva, den andra är inspirerad och kreativ. Vägarna klassificeras och värderas. Det mekaniska och repetitiva förkastas, den kreativa inspirationen hyllas. Riktningar stakas ut.

Vad man kan se i berättelsen är en fantasi som direkt kontakt med det verkliga. Samtidigt är det verkliga det rent abstrakta. Det rena tänkandet är tänkande utan tecken, utan förmedling av språket, det konventionella, sociala. Matematiken tyngs av representationer. Det uttalade "två" representerar talet två. Ordet "två" representerar talet (eller blott det uttalade?). Siffran "2" representerar ordet "två". Men talet existerar oftast inte ensamt, i sig självt, abstrakt, utan knutet till ting. De två strecken | | representerar också talet, fast bortom språket. Vägen mot det abstrakta går därför via tingen, som skall ses, höras genom en rytm, kännas med huden. Så skall talet byggas upp. Det skall växa fram genom denna icke-språkliga representation. Därefter måste det varsamt frigöras, friläggas, fås att sväva fritt i ett inre rum, möjligt att skåda för den helt inre blicken. Som gjutet i järn skall det stå där inne, och i jämförelse är tecknet, siffran, orden, lätta som luft, fästa vid det orubbligt stabila talet, som ständigt står Bakom tecknen, som är deras innehåll.

Så mycket kan gå fel. Tänk om talen aldrig frigör sig från tingen. Eller om det aldrig ens växer fram något tal bakom siffrorna. Det blir ett spel på ytan, ett flyttande hit och dit av meningslösa tecken som saknar djup, saknar förankring. Så är det för en ytmänniska, kanske hårt arbetande, kanske tomt pladdrande, utan Substans. Detta är vad skolan måste upptäcka.