Mer (av samma) om skolans matematik

Skolans matematik är en nodpunkt (i Ernesto Laclaus bemärkelse). Den är ett ord utan egen betydelse, en diamant som kan reflektera allt det som antas vara gott i samhället. Matematiken framstår som ett outgrundligt koncentrat av mening, omöjligt att precisera närmare än att det är just matematik. Det fungerar som ett sammanbindande kitt mellan samhällets olika sfärer: utbildning givetvis, politik och demokrati, teknik och vetenskap, ekonomi och industri. Matematiken är i denna bemärkelse en ”tankestoppare”, en punkt där frågorna upphör bortom vilken det inte finns något meningsfullt att diskutera. Bakom detta hårda blanka skal döljer sig skolmatematiken, och man kan därför tala om denna aspekt av skolans matematik som dess utsida, den sida som vetter från skolmatematiken mot det omgivande samhället. Med matematikens hjälp framställer skolmatematiken sig själv som en spegel i vilken samhället kan se allt det det vill uppnå, det mål dit det vill komma.

Skolans matematik är ett sublimt objekt (i Slavoj Zizeks bemärkelse). Den får en frånvaro att framstå som något dolt. Den pockar på utforskande, med sammansättningar som matematiskt tänkande, matematisk problemlösning, matematisk begreppsbildning och matematisk kreativitet. Vart och ett tycks de förtjäna ett eller flera forskningsprojekt. De framstår som outgrundliga och samtidigt eftersträvandevärda. De hör, kan man säga, till insidan av skolans matematik. I detta inre kryllar det av blänkande diamantskärvor som lärare och didaktiker försöker fånga in och sedan bibringa sina elever. Matematikens insida är vad man ser då man från skolans håll blickar utåt, mot verkligheten utanför skolan. Man ser den filtrerad genom matematiken, man ser en matematisk ton som går igen överallt, matematiken tycks överallt närvarande. Matematikens insida är även vad som fäster den vi de enskilda eleverna. Genom idén om begreppsbildning kan matematiken anta materiell form inuti själva eleverna, som därmed kan bli - mer eller mindre - matematiska. Skolmatematiken ser som sin uppgift att låta matematiken växa i eleverna för att de när de kommer ut skall stå i samklang med en i sig själv matematisk verklighet.

Skolans matematik är till sitt väsen obegriplig. I för hållande till det outgrundliga djup och den enorma mångfald av aspekter man tycker sig skönja i dess inre känner sig de allra flesta - alla troende - otillräckliga. Men denna litenhet är också en källa till trygghet. Man är förvissad om att det här finns något som man inte känner till. Man vet att - men inte hur och inte varför - matematiken är viktig, närvarande, användbar. Matematiken tycks ligga bortom vår horisont, och därför vara mer objektiv, mer naturlig, mer verklig, mer vetenskaplig, än det vardagligt närvarande som vi förstår. Med Zizek kan man tvärtom säga att matematiken - den sanning och kraft vi tillmäter den - befinner sig allt för nära för att vi skall kunna se och förstå den.

Skolans matematik är ett referensobjekt. Det är den fasta punkt runt vilken skolan fördelar det uppväxande släktet. Skolans matematik ger skolans prestationsmätningar mening. Även om det är uppenbart att värdet av en given prestation är helt och hållet socialt bestämt, det vill säga att mätningen uteslutande tjänar till ett upprätta en hierarkisk ordning, lyckas matematiken få oss att betrakta mätningen som en mätning av något som varje uppmät individ har mer eller mindre av. Framför allt framträder därför skolans matematik som en frånvaro, en individuell brist, ett gapande hål - orsaken till segregation och kriminalitet, otillräcklig ekonomisk tillväxt, ångest och dåligt självförtroende, en oförmåga att förstå samhälle, teknik och vetenskap, en oförmåga att hantera det allra mest elementära. Genom skolans matematik skapar skolmatematiken detta i allra högsta grad meningsfyllda tomrum, som endast den själv kan misslyckas med att täppa till. Skolans matematik öppnar en väg för politisk handling som tycks oundviklig: ”satsnigar” på matematik.

Skolans matematik är ett löfte som aldrig infrias. Den tycks ha en inneboende potential att förändra, det fysiska (teknik, vetenskap), sociala (demokrati, ekonomisk tillväxt) och individuella (rationalitet, självförtroende). Potentialen hindras emellertid från att aktualiseras. I samma andetag som skolmatematiken berättar om matematikens bländande glans, förklarar den att skolan - den skola som varit och är - är resultatet av onda krafter, lagbundna sociala processer, missförstånd, ovetenskap och framför allt: tradition - ett förflutet lika väsensskilt från det närvarande nuet som matematikens framtid. I den mån en människa möter matematiken blir utfallet oundvikligen lyckligt. Det eleverna möter i skolan är emellertid inte matematik, utan skolmatematik, får vi reda på - traditionella undervisningsmetoder, förmedlingspedagogik, regler och meningslösa formler - och resultatet blir därefter. Skolmatematiken fixerar på så sätt sin uppgift: att frigöra matematiken. Från vad? Från skolmatematiken. Skolmatematiken är därmed till sitt väsen, som en spegel av matematiken, kluven. Den har en kropp - som den känner men inte vill kännas vid; läromedel, nationella prov, en gallrande funktion, ångest, tristess, cynism. Det är en gammal kropp (hur gammal?), traditionell, vanestyrd, beklaglig. Men så har den också ett förnuft - ett reflekterande medvetande, riktat mot framtiden, driftigt, fyllt av idéer - som tycker sig vara matematik snarare än skola, som visar vägen för alla dem som vill förändra.

Skolmatematiken är organiserad som en kunskapens planekonomi. Det görs planer, som staten försöker verkställa genom standardiserad lärarutbildning, läroplaner, läromedel, nationella prov, inspektioner och utvärdering. Det är allmänt vedertaget att det finns något sådant som kunskaper som endast kan förmedlas av lärare med hjälp av planerad undervisning mot i förväg uppställda för alla individer liknande mål. I motsats till inom det bildningstänkande som fasades ut ur den svenska skolan kring sekelskiftet 1900 är kunskaper alltid kunskaper om något. Medan det går att tala om bildning i allmänhet, och eftersträva detta mål genom så kallad formalbildande undervisning i latin, grekiska eller geometri, strävar man i dagens skola efter tillväxt inom eleverna av olika kunskaper, till exempel i matematik. Det är ämnena som får den planekonomiska organisationen att framstå som oundviklig. Skolans matematik är reifierad, objektifierad, naturaliserad, samhällsstruktur, ett särskilt sätt att organisera social reproduktion. Den har tagit form över tid, genom en process där man kan följa hur sådant som vid en given tidpunkt är något socialt - en till synes god eller nödvändig idé - efter ett par generationer framstår som en nödvändig följd av matematiken själv. Skolans matematik är skolmatematikens minne.